Vad är typ 2-diabetes och hur behandlas det?

Typ 2-diabetes är en kronisk sjukdom där blodsockret blir för högt eftersom insulinet inte räcker till för kroppens behov. Vanliga symtom är törst, täta urineringar och trötthet, men sjukdomen kan också utvecklas utan tydliga besvär. Diagnosen ställs med hjälp av blodprov. Behandling och regelbunden uppföljning anpassas efter personens hälsa och förutsättningar.

Vad händer i kroppen vid typ 2-diabetes?

Insulin är ett hormon som bildas i bukspottkörteln och hjälper kroppen att använda socker i blodet som energi. Vid typ 2-diabetes är kroppens känslighet för insulin nedsatt. Det kallas insulinresistens. Samtidigt klarar bukspottkörteln inte att bilda tillräckligt mycket insulin för att möta behovet. Sockret stannar då i blodet och blodsockernivån stiger.

Diabetes mellitus är ett samlingsnamn för flera sjukdomar med förhöjt blodsocker. Typ 2-diabetes skiljer sig från typ 1-diabetes, där immunförsvaret förstör de celler som bildar insulin. Typ 2-diabetes behandlas därför inte alltid på samma sätt som typ 1-diabetes. Även vid typ 2 kan insulin behövas som läkemedel.

Symtom vid typ 2-diabetes

Besvären utvecklas ofta långsamt och kan vara svåra att lägga märke till i början. En del får diagnosen vid provtagning utan att ha märkt några symtom.

Vanliga besvär är:

• ökad törst
• behov av att kissa oftare och större mängder
• trötthet och minskad ork
• dimsyn
• klåda i underlivet.

Symtomen kan ha andra orsaker och räcker inte för att avgöra om någon har diabetes. Vid misstanke om sjukdomen görs en bedömning på vårdcentral.

När behövs snabb vårdbedömning?

Kräkningar, buksmärta, andningssvårigheter eller förvirring hos en person med diabetes kan vara tecken på ketoacidos, en allvarlig ansamling av syror i blodet. Tillståndet kan förekomma vid typ 2-diabetes, bland annat vid behandling med SGLT2-hämmare, en grupp blodsockersänkande läkemedel. Vid misstanke behövs omedelbar kontakt med diabetesmottagning eller akutmottagning.

Vissa diabetesläkemedel kan i stället ge för lågt blodsocker, så kallad hypoglykemi eller insulinkänning. Svettningar, darrningar och hjärtklappning är vanliga symtom. Vid medvetslöshet, eller om en insulinkänning inte går att häva, ska 112 kontaktas.

Orsaker och riskfaktorer

Typ 2-diabetes utvecklas genom ett samspel mellan ärftlighet och faktorer som påverkar kroppens insulinkänslighet och insulinproduktion. Risken ökar med åldern. Övervikt och obesitas (fetma), särskilt fettansamling kring buken, är viktiga riskfaktorer. Även levnadsvanor, som lite fysisk aktivitet, har betydelse. En riskfaktor innebär en ökad sannolikhet att insjukna, inte att sjukdomen alltid utvecklas.

Tidigare graviditetsdiabetes och typ 2-diabetes i familjen är andra riskfaktorer. Prediabetes innebär att blodsockret är förhöjt men inte uppfyller gränserna för diabetes. Tillståndet medför ökad risk att senare utveckla typ 2-diabetes.

Det är viktigt att skilja dessa riskfaktorer från sådant som tillfälligt kan höja blodsockret. Exempelvis kan infektioner och vissa läkemedel, särskilt kortison, påverka blodsockernivån. Vården tar hänsyn till detta vid utredningen.

Hur ställs diagnosen typ 2-diabetes?

Diagnosen ställs med blodprov och en samlad medicinsk bedömning. I samtalet går vården igenom bland annat symtom, ärftlighet, andra sjukdomar och läkemedel.

Två vanliga prover är:

• P-glukos som visar blodsockernivån vid provtagningen.
• HbA1c ibland kallat långtidssocker, som speglar blodsockret under ungefär de senaste två till tre månaderna.

Hos vuxna kan faste-P-glukos på minst 7,0 mmol/L eller HbA1c på minst 48 mmol/mol tala för diabetes. Förhöjda värden behöver normalt bekräftas med ytterligare prov. I vissa fall räcker en kombination av förhöjda provvärden vid samma tillfälle. Resultaten bedöms tillsammans med symtomen och övriga omständigheter.

Ibland behövs glukosbelastning, där blodsockret mäts efter att personen har druckit en sockerlösning. Om diabetestypen är osäker kan andra blodprov ge information om insulinproduktionen och om det finns tecken på en annan diabetestyp.

Behandling och uppföljning
Behandlingen syftar till att minska symtom, stödja livskvaliteten och förebygga komplikationer. Vården bedömer både blodsockret och den samlade risken för bland annat hjärt-kärlsjukdom. Mål och insatser anpassas efter ålder, andra sjukdomar, behandlingens risker och personens möjligheter att hantera den i vardagen.

Pågående undersökning – din erfarenhet är viktig

Just nu pågår en undersökning riktad till personer som lever med diabetes, oavsett typ, ålder eller sjukdomsgrad. Syftet är att bättre förstå vardagen med diabetes – från diagnos och vårdkontakter till livskvalitet, information från vården och behov av stöd.

Varför är din medverkan viktig?

• Kunskap från patienter används för att förbättra vård, information och framtida insatser
• Erfarenheter från både behandlade och obehandlade patienter behövs
• Även du som inte är i kontakt med specialistvård har värdefulla insikter

Genom att delta bidrar du direkt till ökad förståelse och bättre beslutsunderlag inom svensk hälso- och sjukvård.

Ta chansen att påverka – din erfarenhet kan göra skillnad. Delta genom att klicka här och gör din röst hörd!

Levnadsvanor och läkemedel

Stöd kring matvanor och fysisk aktivitet ingår i behandlingen. Matens sammansättning, mängd och måltidsmönster kan påverka blodsocker och vikt. Vilka förändringar som är möjliga och lämpliga varierar. Vården kan erbjuda individuellt anpassat stöd, exempelvis från dietist. Regelbunden fysisk aktivitet kan göra kroppen mer känslig för insulin.

Läkemedel är också en del av behandlingen för de flesta med typ 2-diabetes.

Metformin används ofta som grundbehandling. Andra grupper av blodsockersänkande läkemedel är exempelvis SGLT2-hämmare och GLP-1-receptoragonister. De verkar på olika sätt. Valet anpassas efter bland annat hur njurarna fungerar, hjärt-kärlsjukdom, vikt och risk för biverkningar. Vissa läkemedel kan dessutom minska risken för hjärt-kärlkomplikationer eller att njurarna fungerar sämre. Även dessa effekter vägs in i bedömningen.

Insulin kan behövas när kroppens egen produktion inte räcker. Det kan bli aktuellt redan vid diagnosen eller senare under sjukdomsförloppet. Vården bedömer också behovet av behandling mot högt blodtryck och höga blodfetter.

Vad följer vården upp?

Vid återbesök går patienten och diabetesteamet igenom hur behandlingen fungerar, eventuella biverkningar och påverkan på vardagen. Uppföljningen omfattar bland annat HbA1c, blodtryck, blodfetter och hur njurarna fungerar. Urinprov kan visa om njurarna läcker albumin, ett protein som normalt främst finns i blodet.

Även fötternas känsel och cirkulation undersöks. Ögonbottenfotografering används för att upptäcka förändringar i näthinnan. Hur ofta undersökningarna behövs beror på tidigare fynd och personens risker. Behovet av egna blodsockermätningar bedöms utifrån behandlingen och hur stabila värdena är.

På längre sikt kan diabetes skada blodkärl och nerver. Det kan påverka ögon, njurar och känseln i fötterna samt öka risken för hjärtinfarkt och stroke. Alla utvecklar inte dessa komplikationer. Uppföljningen gör det möjligt att upptäcka förändringar och bedöma behovet av ytterligare insatser.

Att leva med typ 2-diabetes

Att leva med typ 2-diabetes kan innebära nya rutiner och ett behov av att förstå hur mat och läkemedel påverkar blodsockret och vad provvärdena visar. Patientutbildning, enskilt eller i grupp, kan ge kunskap om sjukdomen och den ordinerade behandlingen. Tillsammans med diabetesteamet kan patienten diskutera vad som fungerar och var mer stöd behövs.

Att få diagnosen typ 2-diabetes kan också väcka oro eller nedstämdhet. Anhöriga kan vara ett stöd genom att lyssna och sätta sig in i hur sjukdomen påverkar vardagen. Hur mycket de deltar behöver utgå från personens egna önskemål. Vården kan vid behov erbjuda samtalsstöd.

För den som använder läkemedel som kan ge lågt blodsocker är det viktigt att närstående känner igen symtomen och vet hur de kan hjälpa till om blodsockret blir för lågt.