Spasticitet – översikt, symtom och diagnos

Bakgrund Spasticitet

Spasticitet är ett vanligt förekommande neurologiskt symtom som ingår i det övre motorneuronsyndromet. Det kännetecknas av ökad muskeltonus, ofta i kombination med stegrade senreflexer och förändrade rörelsemönster. Spasticitet är inte en självständig diagnos utan ett tecken på underliggande skada eller sjukdom i centrala nervsystemet.

I svensk hälso- och sjukvård hanteras spasticitet inom ramen för etablerade vårdprogram och riktlinjer för neurologiska tillstånd. Fokus ligger på strukturerad bedömning, funktionsanalys, uppföljning och samordning mellan olika vårdnivåer och professioner.

Hur diagnosticeras spasticitet?

Medicinskt definieras spasticitet som en hastighetsberoende ökning av muskeltonus, ofta förenad med stegrade reflexer, till följd av skada i de övre motorneuronen eller deras nedåtgående banor. Dessa nervbanor har normalt en hämmande funktion på ryggmärgens reflexsystem. När denna hämning minskar eller försvinner uppstår en överaktivitet i sträckreflexer, vilket leder till ökad muskelspänning och svårigheter att slappna av musklerna.

Spasticitet kan vara:

• Fokal, med påverkan på enstaka muskler
• Regional, till exempel i en arm eller ett ben
• Generaliserad, med påverkan på större delar av kroppen

Tillståndet är dynamiskt och kan förändras över tid. Muskeltonus påverkas av faktorer som kroppsställning, rörelsehastighet, sensorisk stimulering, smärta, infektioner och allmänt hälsotillstånd. Spasticitet förekommer ofta tillsammans med andra neurologiska symtom såsom muskelsvaghet, koordinationssvårigheter och nedsatt finmotorik.

Symtom på spasticitet

Det mest framträdande symtomet vid spasticitet är muskelstelhet. Musklerna kan kännas strama, spända och svåra att kontrollera, särskilt vid rörelse. Motståndet i muskeln ökar ofta vid snabba eller passiva rörelser, vilket är typiskt för spasticitet.

Vanliga symtom är:

• Ökad muskeltonus (muskelstelhet)
• Stegrade senreflexer
• Ofrivilliga muskelryckningar eller kramper
• Begränsat rörelseomfång i leder
• Förändrade rörelsemönster eller kroppsställningar
• Trötthet i musklerna

Symtomen varierar i intensitet och kan förändras över tid. Hos vissa är spasticiteten relativt stabil, medan den hos andra kan tillta eller minska beroende på bakomliggande neurologisk sjukdom eller skada.

Pågående undersökning – din erfarenhet är viktig

Just nu pågår en undersökning riktad till personer som lever med spasticitet, oavsett typ, ålder eller sjukdomsgrad. Syftet är att bättre förstå vardagen med spasticitet – från diagnos och vårdkontakter till livskvalitet, information från vården och behov av stöd. 

Varför är din medverkan viktig?

• Kunskap från patienter används för att förbättra vård, information och framtida insatser
• Erfarenheter från både behandlade och obehandlade patienter behövs
• Även du som inte är i kontakt med specialistvård har värdefulla insikter

Genom att delta bidrar du direkt till ökad förståelse och bättre beslutsunderlag inom svensk hälso- och sjukvård.

Ta chansen att påverka – din erfarenhet kan göra skillnad. Delta genom att klicka här och gör din röst hörd! 

Orsaker och riskfaktorer

Spasticitet uppstår vid skador eller sjukdomar som påverkar hjärnan eller ryggmärgen.

Vanliga bakomliggande orsaker är:

• Stroke
• Multipel skleros (MS)
• Cerebral pares
• Ryggmärgsskador
• Traumatiska hjärnskador
• Syrebrist i hjärnan, exempelvis i samband med förlossning eller hjärtstopp

Risken att utveckla spasticitet beror på skadans lokalisation, omfattning och hur nervsystemets reglerande funktioner påverkas. Spasticitet kan uppträda tidigt efter en neurologisk skada eller utvecklas gradvis över tid.

Diagnos spasticitet

Diagnostik av spasticitet är i första hand klinisk och baseras på neurologisk undersökning.

Bedömningen omfattar:

• Muskeltonus (muskelstelhet)
• Reflexstatus
• Rörelseomfång
• Funktionell påverkan

Ett centralt diagnostiskt kännetecken är den hastighetsberoende ökningen av motstånd vid passiv rörelse. Spasticitet ska särskiljas från andra tillstånd med ökad muskeltonus, såsom rigiditet (stelhet vid t.ex. Parkinson), dystoni (ofrivilliga, ihållande muskelsammandragningar eller spasmer) och paratoni (en typ av stelhet eller motstånd mot passiva rörelser, ofta kopplad till demenssjukdomar).

Bilddiagnostik, neurofysiologiska undersökningar och laboratorieanalyser används vid behov för att fastställa bakomliggande diagnos, men inte för att diagnostisera spasticitet i sig. Inom vården används ibland strukturerade skattningsskalor för att dokumentera grad av spasticitet och följa förändringar över tid.

Behandling och uppföljning

Handläggning av spasticitet sker inom ramen för ett övergripande vård- och rehabiliteringsperspektiv. Fokus ligger på att bedöma hur spasticiteten påverkar funktion, aktivitet och vårdbehov snarare än att enbart bedöma muskeltonus.

Uppföljning är en central del av vården och syftar till att:

• Följa förändringar i muskeltonus och funktion
• Identifiera sekundära konsekvenser, såsom stelhet eller nedsatt rörlighet
• Säkerställa kontinuitet och kvalitet i vården

Uppföljning sker vanligtvis inom den vårdstruktur som ansvarar för den bakomliggande neurologiska diagnosen och anpassas efter individuella behov.

Att leva med spasticitet

Spasticitet kan påverka vardagen i olika grad. För vissa innebär tillståndet lindrig stelhet, medan det för andra kan medföra mer uttalad funktionspåverkan. Spasticitet kan påverka gång, balans, förflyttning och finmotorik samt förmågan att utföra vardagliga aktiviteter.

Tillståndet kan variera från dag till dag och påverkas av faktorer som trötthet, stress och allmänt hälsotillstånd. Hur spasticitet upplevs och hanteras är individuellt och nära kopplat till den bakomliggande neurologiska sjukdomen eller skadan.